Heineken konstateras vara ganska god. Cider och vinaktiga doftmolekyler träffar lätt trynet. Ölet är inte unket som de flesta finska gelikarna, men smaken är lika sparsamt förekommande. Frisk kommersiell bira från Amsterdam i fin grön burk.


Pilsner Urquell är mycket humlerikt och kolsyrat, detta visar sig vara en lömsk och förförande kombination. Doften har veteölsaktiga nyanser och surmjölksdrag. En sann och enkel pils - första ljusa lagern i världen faktiskt.


Kilkenny (Irish Beer) visar sig, helt förväntat, vara en total motpol till den förra. En aningen sur malthet kan vidkännas i den ytterst krämiga och kolsyrefattiga helheten. Kilkenny är en smidig och dämpad öldryck utan avskräckande smak. Kan nog tänka oss flera tillfällen där man kunde servera denna irländare.

Prykmestar Pale Ale är som namnet tyder en brittinspirerad ölvara med finsk prägel. Drycken är inte superbitter som ESB och har en riktigt trevlig försmak. Doften är egendomlig med fräsch citrusfairyaktig söthet. Allt som allt en kompetent finskbrygd ale som törs bjudas åt alediggare.

Prykmestar Savu Kataja är en sann tungviktare och tog nog förtjänat hem titeln som årets öl 2009. Den nioprocentiga brygden bjuder på en väl tillredd, rundlagd och rökig smakupplevelse. Nu talar vi om "rökt skinka möter karamell och tjära" på ett ypperligt sätt. Ölbloggen tackar Vakka-Suomen Panimo än en gång för en behaglig berusning.

Här på fat (märk den fina "logon"), ölet finns även på flaska i Alko.

Vakka-Suomen Panimo har under året levererat Ölbloggen godingar och Uudenkaupungin Talviolut är heller inget undantag. Ett stort plus är att ölet är lokalbryggt  i Nystad.

Smaken i sig självt är inte speciellt utstickande, men den har definitiv det lilla extra för att kunna tituleras ett kvalitetsöl. Alkoholsmaken lyser med sin frånvaro och den söta maltigheten sticker behagligt igenom. Ölet är definitivt att rekommendera till julbordet, den stjäl ingen uppmärksamhet, är läskande och har lämpligt med smak. Ett utmärkt öl helt enkelt. Tummen upp, säger tomten.

Obs! Bild kommer senare.

Laitilan Kievari Tuomas inleder med ingefärakaffe och avslutar med aska. Innehåller dock ingendera enligt etiketten. Ölet i sig självt är en ganska omärklig mörk brygd som man sedan har ackompanjerat med juliga kryddor som kanel, vanilliin och koriander.

Som fotnot måste tilläggas att vanilliin oftast tillverkas av cellulosaindustrins biprodukter, dvs. avfall. Passar utmärkt som skildring till detta öl. Som andra fotnot kan nämnas att biran vann YLE:s "kuningaskuluttajas" test av julöl. Berättar något om programmets trovärdighet.

Okej, okej, inte är den väl så jävla dålig…

…men kommer nog inte i närheten av vårt julbord!

Keisari Talvi har aromtilläg vilket förklarar Runebergstårta déjàvun. Påminner om körsbärslikör pralin, bittermandel samt en gnutta arrakpunsch. Annars har ölet ganska svag maltsmak, men desto mera lakrits. Vad kan man säga? Inte någon favorit, rekommenderas definitivt inte till julbordet.

Stallhagen Dunkles



Första inrycket doftar rökt och smakar rökt. Vem skulle ha trott att "ett riktigt mörkt öl" från Stallhagen är lika med detta. Påminner vagt om Guinness, men är inte lika fet. Arompaletten lider tyvärr av en oglad enformighet. Kunde kanske vara en gnutta sötare, så Fazer får bistå med saknaden denna gång.

Stallhagen III



Sötare än genomsnittet, överraskar med sin mjukhet och är läskande. Ölet är vid drickandes stund ljummet, vilket faktiskt framhäver smaken till dess fördel. Det är verkligen synd att maltdrycken inte ännu fått stadigare fotfäste på fastlandet. Noteras bör att Stalhagen tillverkar sitt öl i liten skala i Gustav Vasas forna residens i äkta hantverkar anda för hand. Respekt. Försäljningsställen hittar ni här.

Stallhagen Celebration (6,0 %)



Celebration ölet är bryggt till äran av Mariehamns nalkande 150 års jubileum. Som vanligt gillas long neck flaskan. Man märker ett tydligt släktskap med trean. Sötheten är närvarande även här, men tar en mera sirapsliknande gestaltning, i motsats till de rara honungsdragen den tidigare presenterade. En ganska medioker prestation.

Stallhagen Julbock (III) imponerar inte. Ölet har en syrlig och metallisk karaktär men ack så lite smak. Mjuk och rostad är den utan tvivel men man får en känsla av att ölet är påtvingat bryggt inför julsäsongen. Det känns som om ålänningarna driver med oss.

Tjeciska supermarketöl verkar aldrig helt fela. Litovel gör likaså inget undantag. Classic (4,2%) och Dark (3,8%) bjuder på en lätt och välbalanserad smakupplevelse i kategorin "under 2 euro per halva kubikdecimetern". Är kryddade med socker, sötningsmedel, kulörämnen, antioksidanter och annat smått och gått, men de kvittar.



Kvällen fortsätter med ett par omgångar bordsfotboll. Beställer en treans Olvi och bemöts av den gamla bekanta, ganska säregna, vomeringsaktiga smaken. Solklart bland de billigaste inhemska ölen och kan gott oskadligöras som riktigt kall. Ett par Sandels IVA stop töms även under kampen. Ölet är snäppet mastigare än treans edition och utgår därav som segrare.



König Pilsener är ett ganska utbrett fatöl på finska krogar. Är inte värst förtjust i denna, men vad gör man inte för att fullborda sin utmaning. Kan inte egentligen sätta fingret på vad som kändes bortstötande, ölet hade helt enkelt en lite skum odör. Kanske tillfället inte var riktigt rätt efter de finska lagerölen.




Passade även på att intaga en Lindemans Kriek, en coctailöl i högsta grad. Körsbär på alla håll och kanter, kunde dock vara starkare i volten. Ta denna istället för kossubattery.